Mamma's bilolycka
Ja snart har det gått två veckor sen bilolycka. Har svårt att förstå vad som har hänt emellan åt. Men för mig började det såhär: 
Mamma ringer mig lördagen den 7 maj halv sex på morgonen. Hon låter trött och sliten.
- hallå, Helena
- jasså ringde jag till dig. Jag ska prata med någon annan, Mamma
Och där lades luren på. Och trodde vid detta tillfälle att mamma var trött och hon skulle ringa sin sambo för att klar den sista biten av bilrundan.
Kl åtta samma morgon ringer min morbrors fru och talar om för mig att mamma har råkat ut för en bilolycka. Direkt när jag såg att hon ringde visste jag att något hade inträffat.
Strax efter tio kommer jag till akuten. Att få se sin mamma liggande på en hård brits fast spänd och med nackkrage. Dom gröna ögonen som fylls av tårar och en sån smärta när hon säger FÖRLÅT.
Det var så skönt att se henne vid livet och höra hennes röst.
Första intrycket var en sönderslagen mamma. Blåslagen och fläskläpp.
Vi satt och väntade på vad röntgen skulle vissa.
Läkaren kommer efter tolv tiden och mammas 12e kota var krossad och flera andra var brutna.
Hon får korsett på sig och blir inskriven på Eksjö sjukhus i väntan på magnetröntgen. Vi blir till gott mod och tror det bästa . Mamma kan vara uppe mycket och gå. Men sen på måndag efter jag har varit och hälsat på henne ringer hon vid halv sju på kvällen och berätta att hon kommer bli uppkörd till Jönköping och opereras dagen efter.
Blir helt kall i kroppen. Kan inte förstå vad hon säger riktigt. Men magnetröntgen visade spricka i ryggraden . Så dom vågade inte chansa på att hon skulle gå med enbart korsett.
Mamma blir stelopererad i kotorna 11,12 och 13.
Den tisdagen var hemsk man ville bara att det skulle vara över och få höra hennes röst .
I fyra timma opererade dom mamma.
Jag fick prata med henne 21 på kvällen, vilken lättnad.
Torsdagen samma vecka ringer mamma och gråter av lycka att hon får komma hem. Jag och Elli åker upp och hemta henne. Resan hem var fruktansvärd för henne. Man försökte parera gupp och hål men mamma kände av minsta lilla ojämnhet i vägen .
Nu när det har gått nästan två veckor. Och man tänker på hur nära det var att jag skulle förlora henne med. Att Ellinor inte skulle få ha henne i livet mer. Är en fruktansvärd tanke som gör sig påmind titt som tätt. Jag vill aldrig förlora mamma. Kommer aldrig bli redo för den dagen.
Hon är allt jag har kvar. Hon är min mamma och bästa vän.
Jag älskar dig
